lite depp och lite tihi!

Nej inte jag heller.. förvånad alltså. Jag är mer besviken, att jag inte verkar platsa i laget längre.. eller som kompis om jag ska vara ordagrann..
Känns som att jag bara skulle ge o ge och finnas där, men sen ett tag tebax,så verkar allt och alla andra utom jag att duga, eller jag verkar komma i sista hand.. den där sista som tillfrågad. Vet ni hur det känns,när man inte riktigt vet varför de är så,när man ställer sig frågan.. varför? eller varför just jag,vad gör jag för fel.. .eller vad är det jag inte gör?? fjäskar och rövslickeri? jag vet inte.. trodde jag var en vän.. jag tycker jag har betett mig som en vän.

Frågan är: Ska jag släppa de,fast de är svårt och känns långt in i märgen? Eller?

Annars: jo jag hoppas på fast jobb,så jag/ vi kan gå vidare.. vill hitta vårt dröm-hus, kunna få lån och rota oss.. vill kunna känna att ett barn till är välkommet med bra känsla att man har ekonomin till de.

Har massor av viljor och massa jävla anamma,men när man blir motarbetad.. då jävlar suger de.

Jag fortsätter och njuter av mitt glas av vitt,och funderar vidare på saker och ting..

Luwa och kristoffer älskar er över allt annat..

Vill även slänga iväg en stort tack och kram till mina svärföräldrar som alltid ställer upp i vårt och torrt. Bättre svärföräldrar går det inte att önska sig..

ser fram emot en fin......